torsdag 21 oktober 2010
Psykisk utmattning
Jag gråter. Jag gråter för att jag är fruktansvärt trött. För stressen inom mig. Oron i själen och saknaden efter min son. Min kropp är slut. Min själ är utmattad. Och jag kämpar för att ta mig igenom dagarna. Var ska jag finna mod när ångesten slår sina klor i mig? Var ska jag finna styrka att klänga mig fast? Kravla mig uppåt? När ska allt det svåra och tunga förvandlas till glädje och tro?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Usch har inga tröstande ord att säga, ibland måste man bara få trilla ner i det stora svarta hålet men hoppas du snart hittar upp och ser ljuset i tunneln, håller tummarna för dig...
Känner precis likadant just nu, det här är så jäkla jobbigt och orättvist och jag förstår knappt hur vi orkar. Jag hoppas verkligen att du snart mår lite bättre och ser lite ljusare på allting. Massa kramar L
Kämpa, kämpa! Jag hoppas du återfår krafterna och orkar fortsätta. Kram
Det är inte lätt att säga något. Inte lätt att hitta ord som på något sätt skulle underlätta. För det finns inga. Inga ord. Ändå vill man kommunicera något, eftersom din smärta är så tydlig. Sorgen och längtan trycker inte bara över ditt bröst. Den ligger även över våra.
/Mia
Skicka en kommentar