Återbesök

Återbesök på kvinnokliniken idag. En gladlynt, optimistisk liten manlig läkare tog emot mig. Pratade en stund och sen var det dags för stolen. Den fruktade stolen. Men undersökningen gick bra och jag är nu "friskförklarad". Känns otroligt skönt att det inte tillstött några komplikationer utan att att allt bara såg bra ut. Så nu är det bara att invänta mens och höra av sig till IVF-kliniken för vidare planering. Tuffa på, som den gladlynte läkaren sa. Så nu gör vi det. Tuffar på.

Livet återvänder

Sorgen över att vi inte fick behålla det lilla liv som äntligen hade börjat växa i min mage är inte lika påtaglig längre. Självklart är det fortfarande jobbigt och jag undrar varför det blev som det blev. Men tyvärr finns det ingenting som kan ändra på det som hänt. Jag måste acceptera och gå vidare. Fokusera på det som komma skall. Jag tänker fortsätta sörja det barn som aldrig blev, förlusten blev så stor efter år av kämpande. Sorgen och saknaden går inte att jämföra med sorgen efter vår son. Men det är ändock en sorg. Min sorg.

Nu står vi åter och trampar. Väntan är nog värst. Vill komma igång med nästa försök redan igår, men förstår att vi måste vänta. Så det är där vi befinner oss just nu. Vi väntar på att missfallsblödningen ska sluta. Vi väntar på mensen som ska komma sen. Och sen är det förhoppningsvis vår tur igen. Denna gång blir det ett ostimulerat FET (Frozen Embryo Transfer). Vi kommer alltså att återinföra ett fryst, upptinat embryo i en naturlig cykel. Vi har några fina embryon i frysen som vi hoppas klarar upptiningen och fastnar där det är tänkt. Så nu blickar vi framåt. Sorgen och hoppet sida vid sida. Positiva tankar.

Mina älskade

Mamma kom förbi med lunch och en bukett med vårblommor. Hon tyckte att jag behövde lite sällskap en stund. Kändes bra. Åt mig mätt och fick tänka på annat en stund. Älskade mamma.
Nu är jag åter ensam.
Mannen kommer hem om dryga tre timmar. Då har jag någon att kura ihop mig hos igen. Min älskade make. Han som alltid står vid min sida. Han som tar hand om mig när jag befinner mig långt under ytan. Min trygghet. Mitt lugn. Mitt allt.
Min älskade man.

Smärta

Smärtstillande tabletter och tabletter för att sätta igång missfallet. Sedan tog det ca 1½ timme innan jag började blöda. Det gjorde ont i intervaller, men den psykiska smärtan var värre, är värre. Idag blöder jag också, men har ingen fysisk smärta. Psykiskt gör det förbannat ont. Är hemma från jobbet, och är det troligen veckan ut. Sen får vi se om jag orkar. Det är många tankar och känslor som kommer upp. Sorgen efter vår son blir ännu mer påtaglig. Känns som att det just nu är alldeles för mycket att bära. Måste bara få vara med mina tankar och min sorg. När ska vi få vara riktigt lyckliga?

Inte längre gravid

Ultraljudet visade en graviditet som avstannat i vecka 6. På väg till kvinnokliniken för vidare behandling. Gråter floder.

Skräckslagen

Jag borde vara lycklig, enormt lycklig. Men jag kan inte känna det där extrema glädjeruset och det magiska med att vara gravid. Missförstå mig rätt. Jag är överlycklig över att vi äntligen, efter så många år, är gravida. Men jag är samtidigt skräckslagen. Jag är så smärtsamt medveten om att ingenting är för givet. Jag kan inte ta för givet att det barn, som just nu växer i min mage, kommer att stanna hos oss. Jag kan inte med säkerhet säga att vi i augusti kommer att få hålla ett levande barn i våra armar igen. Vårt barn. Självklart hoppas jag. Och vissa dagar tror jag inget annat än att detta ska gå vägen. Men vetskapen ligger hela tiden och gnager. Jag kan aldrig vara säker. Jag kan bara hoppas och tro att detta ska gå bra.

Imorgon ska vi tillbaka till IVF-kliniken för ett vaginal ultraljud. Jag ser fram emot det med skräckblandad förtjusning. Tänk om hjärtat inte slår. Tänk om drömmen tar slut nu. Samtidigt ser jag framför mig hur bra allt kommer att gå. Självklart kommer hjärtat att slå. Det finns inget annat. Detta kommer att gå bra. Det måste det göra.

Illamående

I natt vaknade jag av att jag mådde fruktansvärt illa. Jag var tvungen att sätta mig upp och andas lugna fina andetag för att inte behöva rusa iväg till toaletten och kräkas. Att ligga ner var stört omöjligt. Så jag fick helt enkelt sitta upp och försöka sova. Drygt två timmar tog det innan illamåendet försvann och jag kunde lägga mig ner igen. Jag som trodde att jag skulle få slippa den här gången. Håll tummarna för att det bara var en tillfällighet och inte blir till en vana. Vill njuta av varje sekund som gravid. Inte må illa. Njuta.