Trött, tröttare, tröttast

Jag har sedan ett par veckor tillbaka drabbats av en enorm trötthet. Den är näst intill förlamande. På eftermiddagen måste jag vila en stund och det tar inte många minuter innan jag somnar. Och jag sover i minst en timme. Trots denna tupplur är jag lika trött på kvällen. När klockan börjar närma sig 20 så har jag extremt svårt att hålla upp ögonen. Klockan 21 ger jag upp. Jag orkar inte längre. Sömn är allt jag vill ha just nu. Och mycket av det.

Foglossning och mammabyxor

Aj aj aj. Hemska smärtor idag. Känner alltför väl igen smärtan. Den stavas foglossning. Att ta ett steg innebär att det skär som knivar. Ont. Ont Ont. Och bara vecka 7 än så länge. Gruvar för fortsättningen om detta ska fortsätta.

Var och inhandlade ett par mammabyxor idag. Inte för att min mage har blivit märkbart större. Den är bara gassvullen. Men för att alla byxor är alldeles för trånga. Så ett par mammabyxor på rean blev det. Och oj så skönt. Mudden satt som en smäck över magen och de satt inte åt någon stans. Underbart! Helt klart ett bra köp som kommer att användas flitigt.

Testdag

Klockan var före sex i morse när jag steg upp för att göra graviditetstestet. Jag hade redan innan bestämt mig för att göra två test. Dels det vi fått av kliniken och ett som jag tidigare köpt från en sida på internet. Ett billigt test. Jag steg alltså upp och kissade. Det billiga testet visade nästa omgående ett starkt positivt streck. Det test vi fick av kliniken tog lite längre tid på sig, men visade positivt även det. Om än lite svagare. Gissar på att jag inte hade doppat det tillräckligt länge. Hur som två test som både visade samma sak. Jag är gravid! En helt overklig känsla som jag inte har hunnit förlika mig med ännu. Glädjetårar och chocktillstånd. Var helt säker på att det skulle vara negativt. Att se två streck, istället för ett som vi gjort i drygt 3½ år var en helt magisk känsla. Vi ska ha barn!
JAG ÄR GRAVID!!!

Testdag -1

Igår var jag helt säker på att det var kört igen. Ont i magen. Inte som när mensen är på väg. Men nästan. Kände ångesten bubbla inom mig. Och paniken växa. Men så gick det över. Och hoppet återvände än en gång.
Idag är det lite till och från. Just nu från. Förhoppningsvis är det snart till och magisk känsla som gäller.

Imorgon är det den stora dagen. Testdagen. Har velat testa tidigare, men mannen säger nej. Och som den underbara fru jag är så respekterar jag honom och han får bestämma. Och det är faktiskt ganska skönt. För egentligen är jag livrädd för vad testet ska visa. Även om jag försökt ställa in mig på ett minus så vet jag att besvikelsen kommer att vara enorm om det inte tagit sig. Jag har ju ändå levt med tanken på att jag har något litet i magen som växer. Och jag vill gärna fortsätta så. Och så länge jag inte vet kan jag fortsätta drömma. Samtidigt som detta är oerhört jobbigt. Att stundtals känna hur det molar i magen och vara säker på att det är kört. Att i andra stunden känna sig gravid och lycklig. Det är jobbigt. Fruktansvärt jobbigt. Så jag vill veta. Fast ändå inte.

Kaffet smakar urk

Idag har kaffet smakat urk. Om det beror på min förkylning eller att detta lyckats kan jag inte svara på. Men jag hoppas på det sista. Att det lyckats alltså. Att jag kan fortsätta att titulera mig som gravid. Förra gången jag var gravid kunde jag inte dricka kaffe. Det smakade riktigt illa, och jag är vanligtvis en riktig kaffemoster. Så ett tecken är det. Men om det är ett tecken på förkylning eller graviditet kan jag inte svara på. Bara hoppas. Så nu hoppas vi. Ännu mera. Och håller tummarna så hårt det går.

Idag känns det kört

Efter lunch fick jag ruskig mensvärk. Den var inte outhärdlig, men smärtsam. Detta höll i sig i ungefär 20 minuter innan det släppte. Jag kände, i samband med detta, ångesten växa inom mig. Nu är det kört. Nu kommer mensen. Men när det släppte återfick jag hoppet. Men det försvann ganska snart igen. När jag var på väg hem kom smärtan tillbaka. Och nu sitter jag här och är utom om mig av oro. Det gör inte lika ont nu, det är mer en svidande smärta på högra sidan. Men jag känner igen smärtan alltför väl för att hoppas. Det känns som att det är kört. Och det finns inget jag kan göra åt det. Jag vet att jag egentligen inte ska kasta in handduken förrän motsatsen är bevisad, men jag kan inte hoppas längre. Inte just nu. Nu mår jag fruktansvärt. Känner mig förtvivlad. Jag orkar inte.

Upp och ner

Just nu mår jag illa. Och det tolkar jag som ett bra tecken. I alla fall just nu. Om ett tag kan jag tolka det helt annorlunda. För så är det just nu. Fram och tillbaka. Hela tiden. Vissa stunder, ibland under flera minuter kan jag känna att detta nog kommer att lyckas. Det lilla embryot som jag fick tillbaka har nog bestämt sig för att stanna. Dessa minuter är underbara. Den resterande tiden är inte lika underbar. Den är fylld av en hel del oro. Under den tiden mår jag inte alls bra. Jag gråter. Tolkar allt i kroppen som ett misslyckande. Gråter ännu mer. Det är jobbigt. Det är fruktansvärt jobbigt. Och det är 12 dagar kvar till testdag. Om jag orkar vänta så länge.

Oro

Ibland får jag mensvärk. Eller det är ju inte mensvärk eftersom att jag inte har mens. Men det känns så. Och varje gång det händer så blir jag livrädd. Tänker att nu är det kört. Det lyckades inte. Hur ska vi orka gå vidare. Men så släpper det. Och hoppet kommer tillbaka. Men det är jobbigt att vara orolig. Och jag är bara på ruvardag 5 idag. Det är många långa dagar kvar till den 16 december. Många långa dagar att oroa sig över. Två veckor kvar till den officiella testdagen. Tålamod är inte min starka sida. Detta kommer bli jobbigt.

Vaggisar

Tre gånger per dag är jag ordinerad att ta Progesteron vagiatorer. Även kallade, vaggisar eller proggisar. Har även hört benämningen fittisar. Men jag tror vi håller oss till någon av de första benämningarna.
I alla fall så har dessa vaggisar en tendens att rinna rakt ut om man inte ligger ner efter införandet. Dr S rekommenderade en timme. Så detta har jag gjort ända sedan dagen efter äggplocket. Tre gånger per dag tar jag och lägger mig ner efter införandet. På kvällen är det inga problem, då ska jag ju ändå sova, och jag sover i alla fall i liggande ställning. På morgonen har jag löst det som så att jag stiger upp ca en timme innan det egentligen är dags att stiga upp. Tar min vaggis och går och lägger mig igen. Mitt på dagen har jag en ursäkt att vila en stund. Och eftersom att jag oftast jobbar korta dagar så fungerar det alldeles utmärkt att unna sig en liten vilostund när jag kommer hem från jobbet.
Och sedan ligger jag där och hoppas på att kroppen tar upp precis allt som den behöver. Vill inte att något ska gå till spillo. Och än så länge verkar det ha fungerat bra. Så jag fortsätter som innan. Tre gånger per dag.