Efterlysning

Jag har tappat bort något som jag ofta önskat att jag skulle tappa bort. Åtminstone för ett tag. Jag har tappat bort min mens. Den känns igen på sin röda färg och går oftast hand i hand med smärta. Om någon skulle hitta den, så lämna gärna tillbaka den till mig. Tro det eller ej, men jag saknar den faktiskt.

Tack på förhand!
Mamman med den tomma famnen

Min sorgesyster

Några månader efter att vi förlorat vår son fick jag kontakt med en fantastisk kvinna på internet. Tyvärr har denna kvinna gått igenom samma sak som mig, hon har förlorat sin dottern på 1½år samma år som vi förlorade vår son. Denna kvinna, min sorgesyster och vän, och jag delade en hel del tankar och funderingar kring våra barns bortgång och jag fann en stor tröst i henne. Denna underbara kvinna fick mig att inse att livet är så mycket mer än det liv vi upplever här på jorden. Varken hon eller jag är troende av någon religion, men vi tror båda på att livet har så mycket mer att erbjuda efter detta. Att livet vi lever här på jorden bara är början på någonting större. Min vän, som har mediala gåvor, har hela tiden haft övertygelsen om detta medan jag själv trott, men inte varit helt övertygad. Tills en dag för ett par år sedan när min bror var med i en hemsk bilolycka. Denna olycka inträffade kring Alla helgons dag och bara ett par hundra meter ifrån kyrkogården där vår son ligger begravd. Min bror klarade sig mirakulöst med lindriga skador, men han var bara millimeter ifrån döden. Jag vet att vår son vakade över honom den här natten.

Bara några nätter innan olyckan vaknar jag av att jag har en konstig känsla i kroppen. En känsla som inte går att beskriva. När jag öppnar ögonen så ser jag vår son stå nedanför min säng. Han är så tydlig och jag kommer ihåg hur jag knappt vågade andas. Jag kämpar med att inte blinka för jag är rädd att han ska försvinna under den korta tid mina ögon är slutna. Självklart är det omöjligt att inte blinka och när jag öppnar ögonen igen är han som väntat borta. Dagen efter tror jag att jag drömt, och jag fortsätter tro det ända fram tills olyckan inträffar. Då förstår jag att detta var vår sons sätt att visa att han vakar över oss. Att han hela tiden finns med oss. Inte bara i våra hjärtan.
Detta tackar jag min sorgesyster och vän för. Det är hon som lärt mig att öppna sinnet och ta emot detta fantastiska. Denna gåva.
Och det är magiskt.

Planering

Lite sent ringde han. Dr S. Men han ringde och samtalet blev som jag tänkt mig. Vi kör på i cykeln som borde starta vilken dag som helst. Så nu är det bara att invänta mensen och sedan höra av sig till kliniken igen för att få en tid till vul (vaginalt ultraljud) som ska göras på dag 11. Efter det blir det till att kolla med ägglossningstest. Då vi har 2-dagarsodlade embryon så kommer vi, förhoppningsvis, att återinföra ett embryo två dagar efter ägglossningen. Så nu är det tummhållning som gäller för att våra embryon ska klara upptiningen. Och sedan sätta sig på plats. Och stanna där. I nio månader.

Telefontid och tack

Idag har jag telefontid med Dr S. Vi ska planera för vidare behandling, som denna gången blir ett FET (Frozen Embryo Transfer). Vi kommer med andra ord att, förhoppningsvis, sätta in ett av våra embryon som just nu ligger i frysen. Detta kommer troligen ske i en naturlig menscykel, helt utan hormoner. Och om embryona klarar upptiningen. Hoppas. Men mer om detta efter jag talat med Dr S.

Tack för alla fina kommentarer jag fått. Ibland är det som att sorgen och saknaden slår mig med sådan kraft att jag helt tappar balansen. Efter snart 5 år utan vår son så går det längre mellan dessa djupa dalar, men när de kommer så slår de mig lika hårt som då när allt var färskt. Vår son blev 1½år och det är svårt att föreställa sig att han till hösten skulle ha börjat skolan. Just nu skulle vi haft en pojke utan framtänder här hemma. Och det gör ont att vi aldrig kommer att få uppleva framtiden med honom. Det gör ont att han aldrig får uppleva allt det där som livet erbjuder. Men kommer vi alltid att bära med oss vår son i våra hjärtan. Alltid.

Outhärdlig smärta

Det värker fruktansvärt i mitt hjärta. Smärtan är obeskrivlig. Det känns som om någon försöker slita mitt hjärta mitt itu. Med sylvassa naglar som borrar sig djupt in. Det gör ont och jag vet att det kommer att bli djupa ärr. Smärtan är outhärdlig. Samtidigt börjar min kropp att skaka. Smärtan tränger ut i varje cell av min kropp.Jag kryper ihop i fosterställning i ett desperat försök att lindra smärtan. Men det är omöjligt. Det bränner under ögonlocken. Och tillslut brister fördämningarna. Som en flodvåg forsar det ner för mina kinder samtidigt som jag skriker ut min smärta.

Så ligger jag där hopkrupen på golvet och skakar. Gråter hejdlöst. Och jag kan inte sluta. Det gör så fruktansvärt ont. Det är sorgen och saknade som gör mig så ont. Sorgen och saknaden efter min son. Min son som inte längre finns. Min älskade saknade son.

Vänner

När vi förlorade vår son, för snart 5 år sedan, förlorade jag även de flesta av mina vänner. Vänner som jag trodde att jag kunde lita på livet ut. Men där hade jag uppenbarligen fel. Dessa vänner hörde av sig max två gånger efter vår sons död. Sen ingenting. De dök upp på begravningen, vilket i och för sig var fint, men sedan blev det tyst igen. Inte ett endaste telefonsamtal. Inte ens ett sms. Tystnad. Kan man kalla dessa vänner för riktiga vänner? Nej jag tycker inte det. Men just då, när det var som svårast, hade jag väldigt svårt att acceptera även denna förlust. Men idag är jag glad att jag inte längre har dessa vänner i mitt liv. För riktiga vänner står vid ens sida när det stormar. De sviker inte. Så dessa vänner är inte längre några vänner. De bara är.

Men jag är tacksam över de få vänner jag har kvar i mitt liv. Vänner som hela tiden funnits där. Tröstat och vågat prata med mig om min döda son. Vänner som delar minnen med mig. Vänner som skrattat med mig. Gråtit med mig. Vänner som förstått att allt de behöver är att finnas där. Vänner som är vänner.
På riktigt.

Blogglista

Bloggaren Jannica har tagit ett superbra initiativ att samla alla ivf-bloggar som finns där ute på ett och samma ställe. Så kika in på ivfbloggar och skriv in dig på listan du med.

Utmattad

Jag har haft några jobbiga dagar på slutet. Psykiskt. Tårarna har varit mer än nära flera gånger. Jag antar att det beror på att det har varit mycket ett tag nu. Jag har inte riktigt haft tid att känna efter hur jag mår. Och därför känner jag mig nu totalt psykiskt utmattad. Som en urvriden skurtrasa. Men snart helg och tid för eftertanke. Återhämtning och energipåfyllning med hjälp av nära och kära. Har tjuvstartat redan idag. Eller redan och redan. Skulle egentligen ha börjat innan det blev jobbigt, men det är lätt att vara efterklok. Och bättre sent än aldrig. Bättre mående är målet. Och det ska jag nå. Målet alltså.

För några dagar sedan fick jag denna fina utmärkelse av När väntan blir längre än nio månader. Så det är väl bäst att jag tar mitt ansvar och uppfyller kraven som följer med denna award.

Med en award följer ansvaret att följande saker uppfylls:

A: Kopiera awarden på er blogg!

B: Länka till personen som gett dig awarden!

C: Berätta 7 intressanta fakta om dig själv!

D: Välj 7 andra bloggar som du vill ge en award till!

E: Länka till deras bloggar!

F: Lägg en kommentar i deras blogg om att du gett dom denna award!

7 intressanta fakta om mig:
1. Jag är gift
2. Är svag för röda gelégodisar
3. Jag älskar handväskor
4. Har världens ormfobi
5. Blir lätt rastlös
6. Gillar att mangla lakan
7. Har små fötter

Att ge denna award till 7 andra bloggar blir svårt, jag följer nämligen inte 7 bloggar. Men 3 kan jag nog få ihop, varav en är den jag fick awarden av.

När längtan blir längre än nio månader
Lillaunderbarn
Finnjonna