Alla helgons dag

Det är vackert på kyrkogården den här helgen. Det är tänt på varenda grav. Ljus som vittnar om att vi tänker på dom som inte finns hos oss längre. På de flesta av årets andra dagar är det mörkt. Det är endast vid några fåtal gravar som det lyser. Sorgligt? Ja kanske det. Men alla orkar inte. För det ÄR jobbigt att gå till kyrkogården. Det är jobbigt att påminnas om, att där nere under jorden, ligger den vi saknar så att hjärtat blöder. På kyrkogården, vid våra älskades gravar kanske det är mörkt, men i våra hjärtan lyser vår kärlek och längtan för evigt. Men det är vackert att vi just denna dag tänker lite extra. Saknar lite mer. Älskar intensivare.
På vår sons grav brinner inatt några extra ljus.
Vi älskar.
Saknar.
Saknar.
Saknar.
Älskar.

Spraydag 4

Inne på spraydag 4 och biverkningarna har börjat visa sig. Huvudvärk, svettningar, värmekänsla i huden, ont i magen, trötthet samt irritation i näsan är vad jag dras med för tillfället. Fast inte konstant. Förutom tröttheten. Tröttheten är så slående att jag skulle kunna somna var som helst, när som helst.
Trött.
Tröttare.
Tröttast.
Som tur är så är jag ledig idag. Vilar upp mig så att jag orkar med arbetshelgen som jag har framför mig. Ska gå ett varv med dammsugaren, men annars blir det nog lugnt. Kanske en promenad. Brodera lite och läsa. Sova en stund på soffan.

Spraydag 1

I morse kl 07:00 tog jag mina första "puffar" av Suprecur. En puff i vardera näsborre. Puff. Puff. Färdigt. Kl 15:00 är det dags för nästa dos. Och sedan kl 23:00 igen. Smärtfritt och snabbt avklarat. Ändå är jag rädd för att göra fel. Jag vill ju inte på något som helst vis minska chanserna till att detta slutligen ska resultera i en bebis. Så jag är noggrann med att jag gör rätt. Eller jag var i alla fall i morse och jag ska fortsätta vara noggrann. Detta ska lyckas. Punkt.

Nu börjar det

Mötet med Dr T gick fantastiskt bra. Just nu har jag tusen tankar i huvudet och jag känner mig alldeles upprymd. Jag ska redan imorgon börja med nässprayen Suprecur. Tre gånger per dag, en puff i vardera näsborren. Låter helt smärtfritt om man bortser från biverkningarna man kan få. För att göra en biverkningslista kort så kan man säga att biverkningarna är som att hamna i klimakteriet. Så om jag drabbas av dessa biverkningar, vilket jag hoppas att jag slipper, så kommer jag med andra ord att bete mig som en kärring. Svettingar, huvudvärk och torra slemhinnor för att nämna några. Men vad är huvudvärk och svettningar mot en tom mammafamn?

Första dagen på äventyret

Nu är det nära. Kl 09:45 ska vi träffa Dr T som ska hjälpa oss på vägen mot en bebis. Jag har vankat av och an i lägenheten, försökt ta mig för någonting att göra, men utan resultat. Idag är första dagen på äventyret.
Nu åker vi!

Broderi

När vi började försöka att bli gravida, för drygt 3 ½ år sedan så började jag brodera på ett bebistäcke. I början broderade jag intensivt. Jag kände glädje över, att med händerna tillverka något åt vårt blivande barn. Men allt eftersom tiden gick och hoppet om ett barn gick allt mer förlorad så la jag handarbetet på hyllan, eller rättare sagt i skåpet. Då behövde jag inte se täcket och därmed påminnas om att min famn var tom.

Nu när vi äntligen har fått en tid till att starta IVF-behandlingen så har jag plockat fram mitt broderi igen. Det är med glädje jag syr mina korsstygn, korsstygn som allt eftersom blir mer och mer likt det färdiga resultatet på bilden. Men ibland sticker jag mig på nålen och verkligheten hinner ikapp mig. Min famn är fortfarande tom och jag kan inte vara säker på, att täcket jag med så mycket kärlek broderar, någonsin kommer att få omsluta mitt barns nyfödda kropp.

Mamma

Min mamma blev glad och förväntansfull när jag berättade att det snart drar igång. Hon hade en så positiv syn och jag kunde känna hennes längtan efter ett barnbarn. Jag försökte för några minuter se realistiskt på det som komma skall och sa att man ju aldrig vet hur det kommer att gå, vi kan kan bara hoppas. Min mamma talade då om för mig att det säkert kommer gå alldeles utmärkt och att jag ska tänka positivt. Och det försöker jag ju göra. Jag tänker positivt i stort sett hela tiden, men oron och rädslan ligger där och gnager. Jag vill så gärna att detta ska få ett lyckligt slut, att jag är rädd för hur jag ska reagera om det inte lyckas. Och nu är det inte bara våra, mina och min mans förväntningar och förhoppningar. Nu är det fler som hoppas och som kommer att bli besvikna om behandlingen inte går som vi vill.
Men mamma är positiv, och det smittar.

Rädsla

Ända sedan de ringde från IVF-kliniken har jag gått runt med en hel svärm med fjärilar i magen (säger man förresten svärm när det handlar om fjärilar?). Jag är överlycklig att vi äntligen ska få starta igång behandlingen som förhoppningsvis ska ge oss ett syskon till vår älskade och saknade son. Jag drömmer mig bort till gravidkrämpor och vidare till små små bebiskläder och ett litet knyte i min famn. Samtidigt är jag livrädd för att detta inte ska fungera. Hur mycket kommer jag orka med om det inte lyckas? Hur många försök kommer vi vara beredda på att betala för själva för att få det som vi längtar så oerhört efter? Hur kommer jag må fysiskt under behandlingen. Psykiskt?
Jag hoppas med varje liten molekyl i min kropp att det ska fungera på första försöket. Jag hoppas så innerligt att jag skrämmer mig själv. För jag är rädd att om jag hoppas för mycket så faller jag hårdare om behandlingen inte lyckas. Därför försöker jag föreställa mig ett graviditetstest med ett negativt resultat. Jag ser minuset framför mig, klart och tydligt. Men när jag blinkar och får syn på testet igen så har minuset blivit ett plus och hoppet tänds i mig igen.

Man ska tro på det bästa och nu gör vi det.
Det kommer nog att gå bra.
Det ska gå bra.

26 oktober

Nu rullar det igång. En trevlig sköterska från Ivf-kliniken ringde i veckan och frågade om den 26 oktober passade för oss. Det får passa. Vi har väntat så länge att när inte spelar någon roll. Så ja det passar. Det passar alldeles utmärkt. Vi kommer!