Det går långsamt. Men det går. Sakta tar jag mig upp ur det mörka hålet. Sakta. Jag börjar återigen hoppas. Och tro. Jag måste. Och innerst inne vet jag att vi en dag kommer att hålla lyckan i våra famnar. Problemet är bara att jag vill nu. Helst igår. Inte sen. Nu. Och tiden som går får mig att tvivla.
På onsdag är det nytt blodprov. Förhoppningsvis är jag nu nedreglerad. Vill börja spruta. Ta ett steg framåt. Komma närmare hoppet. Hoppet om ett liv inom mig.
3 kommentarer:
småblöder du fortf? mina blödningar har slutat o d gör mig orolig...=/
Det låter hoppfullt vännen! Hoppas att positiviteten håller i sig, samtidigt ska man inte vara rädd för svackorna för de kommer, förr eller senare. Tyvärr handlar det bara om att stå ut. Vi kommer båda att få vårt pyre tillslut, vi bara måste orka kämpa! Håller själv på att kravla mig upp, sakta men säkert, väntar just nu på samtal från ivf huddinge. Känns bra iallafall att det är gratis... KRAM L
Va skönt att du är på väg uppåt. Jag hoppas du får din stora önskan uppfylld så snart som möjligt. Håller tummarna för dig o tänker på dig. / Josse
Skicka en kommentar