Helgen är över och en lång vecka står att vänta. Ännu en ensam vecka. Alla andra är åter i arbete. Jag sitter hemma och försöker fördriva tiden. Den går långsamt. Och när man har ont går det ännu långsammare. Och man börjar tycka synd om sig själv. Känna sig ensam och liten. Och så kommer tankarna. Och rädslan att vi inte ska få behålla vårt barn som lever i mig. Ibland blir rädslan näst intill outhärdlig. Tanken på att förlora ännu ett barn får mitt hjärta att blöda och min själ att skrika.
Men så plötsligt så ger livet inuti mig ett tecken på liv. Och glädjen tar åter överhanden. Att känna sitt barn, som ligger där under hjärtat, sparka är magiskt. Och man glömmer allt annat. Kärlek!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar