När vi började försöka att bli gravida, för drygt 3 ½ år sedan så började jag brodera på ett bebistäcke. I början broderade jag intensivt. Jag kände glädje över, att med händerna tillverka något åt vårt blivande barn. Men allt eftersom tiden gick och hoppet om ett barn gick allt mer förlorad så la jag handarbetet på hyllan, eller rättare sagt i skåpet. Då behövde jag inte se täcket och därmed påminnas om att min famn var tom.
Nu när vi äntligen har fått en tid till att starta IVF-behandlingen så har jag plockat fram mitt broderi igen. Det är med glädje jag syr mina korsstygn, korsstygn som allt eftersom blir mer och mer likt det färdiga resultatet på bilden. Men ibland sticker jag mig på nålen och verkligheten hinner ikapp mig. Min famn är fortfarande tom och jag kan inte vara säker på, att täcket jag med så mycket kärlek broderar, någonsin kommer att få omsluta mitt barns nyfödda kropp.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar