Ända sedan de ringde från IVF-kliniken har jag gått runt med en hel svärm med fjärilar i magen (säger man förresten svärm när det handlar om fjärilar?). Jag är överlycklig att vi äntligen ska få starta igång behandlingen som förhoppningsvis ska ge oss ett syskon till vår älskade och saknade son. Jag drömmer mig bort till gravidkrämpor och vidare till små små bebiskläder och ett litet knyte i min famn. Samtidigt är jag livrädd för att detta inte ska fungera. Hur mycket kommer jag orka med om det inte lyckas? Hur många försök kommer vi vara beredda på att betala för själva för att få det som vi längtar så oerhört efter? Hur kommer jag må fysiskt under behandlingen. Psykiskt?
Jag hoppas med varje liten molekyl i min kropp att det ska fungera på första försöket. Jag hoppas så innerligt att jag skrämmer mig själv. För jag är rädd att om jag hoppas för mycket så faller jag hårdare om behandlingen inte lyckas. Därför försöker jag föreställa mig ett graviditetstest med ett negativt resultat. Jag ser minuset framför mig, klart och tydligt. Men när jag blinkar och får syn på testet igen så har minuset blivit ett plus och hoppet tänds i mig igen.
Man ska tro på det bästa och nu gör vi det.
Det kommer nog att gå bra.
Det ska gå bra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar