Min mamma blev glad och förväntansfull när jag berättade att det snart drar igång. Hon hade en så positiv syn och jag kunde känna hennes längtan efter ett barnbarn. Jag försökte för några minuter se realistiskt på det som komma skall och sa att man ju aldrig vet hur det kommer att gå, vi kan kan bara hoppas. Min mamma talade då om för mig att det säkert kommer gå alldeles utmärkt och att jag ska tänka positivt. Och det försöker jag ju göra. Jag tänker positivt i stort sett hela tiden, men oron och rädslan ligger där och gnager. Jag vill så gärna att detta ska få ett lyckligt slut, att jag är rädd för hur jag ska reagera om det inte lyckas. Och nu är det inte bara våra, mina och min mans förväntningar och förhoppningar. Nu är det fler som hoppas och som kommer att bli besvikna om behandlingen inte går som vi vill.
Men mamma är positiv, och det smittar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar