Och så var det dags. Ivrig inför att få göra det första sticket satt jag och väntade på att klockan skulle bli "spruttid". Men när jag väl satt där med nålen bara millimeter ifrån magen så brast det. Tårarna sprutade och jag fick plötsligt en hemsk panikkänsla. Där satt jag med ett krampaktigt tag om bukfettet och kände mig totalt paralyserad. Själva sticket i sig oroade mig inte, jag hade ju fått prova på sjukhuset och det gick utmärkt. Det som skrämde mig var verkligheten. Detta är på riktigt! Om detta inte fungerar vad gör vi då? Hur orkar vi?
Efter ett tag tyckte jag mig ha samlat tillräckligt med mod för att genomföra det första sticket. Med tårar i ögonen, vilket innebär suddig syn, gjorde jag det bara. Och det gick bra. Det gick alldeles utmärkt. Även om jag just i sprutögonblicket inbillade mig att det både gjorde ont och sved. Men det gick bra.
Utmärkt om man bortser från det övrig tramset jag höll på med.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar