Sorgen över att vi inte fick behålla det lilla liv som äntligen hade börjat växa i min mage är inte lika påtaglig längre. Självklart är det fortfarande jobbigt och jag undrar varför det blev som det blev. Men tyvärr finns det ingenting som kan ändra på det som hänt. Jag måste acceptera och gå vidare. Fokusera på det som komma skall. Jag tänker fortsätta sörja det barn som aldrig blev, förlusten blev så stor efter år av kämpande. Sorgen och saknaden går inte att jämföra med sorgen efter vår son. Men det är ändock en sorg. Min sorg.
Nu står vi åter och trampar. Väntan är nog värst. Vill komma igång med nästa försök redan igår, men förstår att vi måste vänta. Så det är där vi befinner oss just nu. Vi väntar på att missfallsblödningen ska sluta. Vi väntar på mensen som ska komma sen. Och sen är det förhoppningsvis vår tur igen. Denna gång blir det ett ostimulerat FET (Frozen Embryo Transfer). Vi kommer alltså att återinföra ett fryst, upptinat embryo i en naturlig cykel. Vi har några fina embryon i frysen som vi hoppas klarar upptiningen och fastnar där det är tänkt. Så nu blickar vi framåt. Sorgen och hoppet sida vid sida. Positiva tankar.
2 kommentarer:
Skönt att du mår bättre och kan se framåt. Du verkar vara en stark tjej!
Tänker på dig och hoppas att du kan ta nya friska tag, även om det kommer att gå upp och ner. Kram
Skicka en kommentar