Skräckslagen

Jag borde vara lycklig, enormt lycklig. Men jag kan inte känna det där extrema glädjeruset och det magiska med att vara gravid. Missförstå mig rätt. Jag är överlycklig över att vi äntligen, efter så många år, är gravida. Men jag är samtidigt skräckslagen. Jag är så smärtsamt medveten om att ingenting är för givet. Jag kan inte ta för givet att det barn, som just nu växer i min mage, kommer att stanna hos oss. Jag kan inte med säkerhet säga att vi i augusti kommer att få hålla ett levande barn i våra armar igen. Vårt barn. Självklart hoppas jag. Och vissa dagar tror jag inget annat än att detta ska gå vägen. Men vetskapen ligger hela tiden och gnager. Jag kan aldrig vara säker. Jag kan bara hoppas och tro att detta ska gå bra.

Imorgon ska vi tillbaka till IVF-kliniken för ett vaginal ultraljud. Jag ser fram emot det med skräckblandad förtjusning. Tänk om hjärtat inte slår. Tänk om drömmen tar slut nu. Samtidigt ser jag framför mig hur bra allt kommer att gå. Självklart kommer hjärtat att slå. Det finns inget annat. Detta kommer att gå bra. Det måste det göra.