Några månader efter att vi förlorat vår son fick jag kontakt med en fantastisk kvinna på internet. Tyvärr har denna kvinna gått igenom samma sak som mig, hon har förlorat sin dottern på 1½år samma år som vi förlorade vår son. Denna kvinna, min sorgesyster och vän, och jag delade en hel del tankar och funderingar kring våra barns bortgång och jag fann en stor tröst i henne. Denna underbara kvinna fick mig att inse att livet är så mycket mer än det liv vi upplever här på jorden. Varken hon eller jag är troende av någon religion, men vi tror båda på att livet har så mycket mer att erbjuda efter detta. Att livet vi lever här på jorden bara är början på någonting större. Min vän, som har mediala gåvor, har hela tiden haft övertygelsen om detta medan jag själv trott, men inte varit helt övertygad. Tills en dag för ett par år sedan när min bror var med i en hemsk bilolycka. Denna olycka inträffade kring Alla helgons dag och bara ett par hundra meter ifrån kyrkogården där vår son ligger begravd. Min bror klarade sig mirakulöst med lindriga skador, men han var bara millimeter ifrån döden. Jag vet att vår son vakade över honom den här natten.
Bara några nätter innan olyckan vaknar jag av att jag har en konstig känsla i kroppen. En känsla som inte går att beskriva. När jag öppnar ögonen så ser jag vår son stå nedanför min säng. Han är så tydlig och jag kommer ihåg hur jag knappt vågade andas. Jag kämpar med att inte blinka för jag är rädd att han ska försvinna under den korta tid mina ögon är slutna. Självklart är det omöjligt att inte blinka och när jag öppnar ögonen igen är han som väntat borta. Dagen efter tror jag att jag drömt, och jag fortsätter tro det ända fram tills olyckan inträffar. Då förstår jag att detta var vår sons sätt att visa att han vakar över oss. Att han hela tiden finns med oss. Inte bara i våra hjärtan.
Detta tackar jag min sorgesyster och vän för. Det är hon som lärt mig att öppna sinnet och ta emot detta fantastiska. Denna gåva.
Och det är magiskt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar