När vi förlorade vår son, för snart 5 år sedan, förlorade jag även de flesta av mina vänner. Vänner som jag trodde att jag kunde lita på livet ut. Men där hade jag uppenbarligen fel. Dessa vänner hörde av sig max två gånger efter vår sons död. Sen ingenting. De dök upp på begravningen, vilket i och för sig var fint, men sedan blev det tyst igen. Inte ett endaste telefonsamtal. Inte ens ett sms. Tystnad. Kan man kalla dessa vänner för riktiga vänner? Nej jag tycker inte det. Men just då, när det var som svårast, hade jag väldigt svårt att acceptera även denna förlust. Men idag är jag glad att jag inte längre har dessa vänner i mitt liv. För riktiga vänner står vid ens sida när det stormar. De sviker inte. Så dessa vänner är inte längre några vänner. De bara är.
Men jag är tacksam över de få vänner jag har kvar i mitt liv. Vänner som hela tiden funnits där. Tröstat och vågat prata med mig om min döda son. Vänner som delar minnen med mig. Vänner som skrattat med mig. Gråtit med mig. Vänner som förstått att allt de behöver är att finnas där. Vänner som är vänner.
På riktigt.
2 kommentarer:
Du har så rätt i det du skriver, vänner är såna som alltid finns där, genom skratt och gråt.
Var glad för vännerna du har nu för det är riktiga vänner.
Så ledsen jag blir när jag läser att ni även förlorat vänner. Men det är nog vanligare än man tror att "vänner" sticker när dom behövs som mest i det jobbiga. Det är då man inser och uppskattar dom som är kvar och är vänner på riktigt.
Skicka en kommentar