Igår var jag helt säker på att det var kört igen. Ont i magen. Inte som när mensen är på väg. Men nästan. Kände ångesten bubbla inom mig. Och paniken växa. Men så gick det över. Och hoppet återvände än en gång.
Idag är det lite till och från. Just nu från. Förhoppningsvis är det snart till och magisk känsla som gäller.
Imorgon är det den stora dagen. Testdagen. Har velat testa tidigare, men mannen säger nej. Och som den underbara fru jag är så respekterar jag honom och han får bestämma. Och det är faktiskt ganska skönt. För egentligen är jag livrädd för vad testet ska visa. Även om jag försökt ställa in mig på ett minus så vet jag att besvikelsen kommer att vara enorm om det inte tagit sig. Jag har ju ändå levt med tanken på att jag har något litet i magen som växer. Och jag vill gärna fortsätta så. Och så länge jag inte vet kan jag fortsätta drömma. Samtidigt som detta är oerhört jobbigt. Att stundtals känna hur det molar i magen och vara säker på att det är kört. Att i andra stunden känna sig gravid och lycklig. Det är jobbigt. Fruktansvärt jobbigt. Så jag vill veta. Fast ändå inte.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar