Trött, tröttare, tröttast

Jag har sedan ett par veckor tillbaka drabbats av en enorm trötthet. Den är näst intill förlamande. På eftermiddagen måste jag vila en stund och det tar inte många minuter innan jag somnar. Och jag sover i minst en timme. Trots denna tupplur är jag lika trött på kvällen. När klockan börjar närma sig 20 så har jag extremt svårt att hålla upp ögonen. Klockan 21 ger jag upp. Jag orkar inte längre. Sömn är allt jag vill ha just nu. Och mycket av det.

Foglossning och mammabyxor

Aj aj aj. Hemska smärtor idag. Känner alltför väl igen smärtan. Den stavas foglossning. Att ta ett steg innebär att det skär som knivar. Ont. Ont Ont. Och bara vecka 7 än så länge. Gruvar för fortsättningen om detta ska fortsätta.

Var och inhandlade ett par mammabyxor idag. Inte för att min mage har blivit märkbart större. Den är bara gassvullen. Men för att alla byxor är alldeles för trånga. Så ett par mammabyxor på rean blev det. Och oj så skönt. Mudden satt som en smäck över magen och de satt inte åt någon stans. Underbart! Helt klart ett bra köp som kommer att användas flitigt.

Testdag

Klockan var före sex i morse när jag steg upp för att göra graviditetstestet. Jag hade redan innan bestämt mig för att göra två test. Dels det vi fått av kliniken och ett som jag tidigare köpt från en sida på internet. Ett billigt test. Jag steg alltså upp och kissade. Det billiga testet visade nästa omgående ett starkt positivt streck. Det test vi fick av kliniken tog lite längre tid på sig, men visade positivt även det. Om än lite svagare. Gissar på att jag inte hade doppat det tillräckligt länge. Hur som två test som både visade samma sak. Jag är gravid! En helt overklig känsla som jag inte har hunnit förlika mig med ännu. Glädjetårar och chocktillstånd. Var helt säker på att det skulle vara negativt. Att se två streck, istället för ett som vi gjort i drygt 3½ år var en helt magisk känsla. Vi ska ha barn!
JAG ÄR GRAVID!!!

Testdag -1

Igår var jag helt säker på att det var kört igen. Ont i magen. Inte som när mensen är på väg. Men nästan. Kände ångesten bubbla inom mig. Och paniken växa. Men så gick det över. Och hoppet återvände än en gång.
Idag är det lite till och från. Just nu från. Förhoppningsvis är det snart till och magisk känsla som gäller.

Imorgon är det den stora dagen. Testdagen. Har velat testa tidigare, men mannen säger nej. Och som den underbara fru jag är så respekterar jag honom och han får bestämma. Och det är faktiskt ganska skönt. För egentligen är jag livrädd för vad testet ska visa. Även om jag försökt ställa in mig på ett minus så vet jag att besvikelsen kommer att vara enorm om det inte tagit sig. Jag har ju ändå levt med tanken på att jag har något litet i magen som växer. Och jag vill gärna fortsätta så. Och så länge jag inte vet kan jag fortsätta drömma. Samtidigt som detta är oerhört jobbigt. Att stundtals känna hur det molar i magen och vara säker på att det är kört. Att i andra stunden känna sig gravid och lycklig. Det är jobbigt. Fruktansvärt jobbigt. Så jag vill veta. Fast ändå inte.

Kaffet smakar urk

Idag har kaffet smakat urk. Om det beror på min förkylning eller att detta lyckats kan jag inte svara på. Men jag hoppas på det sista. Att det lyckats alltså. Att jag kan fortsätta att titulera mig som gravid. Förra gången jag var gravid kunde jag inte dricka kaffe. Det smakade riktigt illa, och jag är vanligtvis en riktig kaffemoster. Så ett tecken är det. Men om det är ett tecken på förkylning eller graviditet kan jag inte svara på. Bara hoppas. Så nu hoppas vi. Ännu mera. Och håller tummarna så hårt det går.

Idag känns det kört

Efter lunch fick jag ruskig mensvärk. Den var inte outhärdlig, men smärtsam. Detta höll i sig i ungefär 20 minuter innan det släppte. Jag kände, i samband med detta, ångesten växa inom mig. Nu är det kört. Nu kommer mensen. Men när det släppte återfick jag hoppet. Men det försvann ganska snart igen. När jag var på väg hem kom smärtan tillbaka. Och nu sitter jag här och är utom om mig av oro. Det gör inte lika ont nu, det är mer en svidande smärta på högra sidan. Men jag känner igen smärtan alltför väl för att hoppas. Det känns som att det är kört. Och det finns inget jag kan göra åt det. Jag vet att jag egentligen inte ska kasta in handduken förrän motsatsen är bevisad, men jag kan inte hoppas längre. Inte just nu. Nu mår jag fruktansvärt. Känner mig förtvivlad. Jag orkar inte.

Upp och ner

Just nu mår jag illa. Och det tolkar jag som ett bra tecken. I alla fall just nu. Om ett tag kan jag tolka det helt annorlunda. För så är det just nu. Fram och tillbaka. Hela tiden. Vissa stunder, ibland under flera minuter kan jag känna att detta nog kommer att lyckas. Det lilla embryot som jag fick tillbaka har nog bestämt sig för att stanna. Dessa minuter är underbara. Den resterande tiden är inte lika underbar. Den är fylld av en hel del oro. Under den tiden mår jag inte alls bra. Jag gråter. Tolkar allt i kroppen som ett misslyckande. Gråter ännu mer. Det är jobbigt. Det är fruktansvärt jobbigt. Och det är 12 dagar kvar till testdag. Om jag orkar vänta så länge.

Oro

Ibland får jag mensvärk. Eller det är ju inte mensvärk eftersom att jag inte har mens. Men det känns så. Och varje gång det händer så blir jag livrädd. Tänker att nu är det kört. Det lyckades inte. Hur ska vi orka gå vidare. Men så släpper det. Och hoppet kommer tillbaka. Men det är jobbigt att vara orolig. Och jag är bara på ruvardag 5 idag. Det är många långa dagar kvar till den 16 december. Många långa dagar att oroa sig över. Två veckor kvar till den officiella testdagen. Tålamod är inte min starka sida. Detta kommer bli jobbigt.

Vaggisar

Tre gånger per dag är jag ordinerad att ta Progesteron vagiatorer. Även kallade, vaggisar eller proggisar. Har även hört benämningen fittisar. Men jag tror vi håller oss till någon av de första benämningarna.
I alla fall så har dessa vaggisar en tendens att rinna rakt ut om man inte ligger ner efter införandet. Dr S rekommenderade en timme. Så detta har jag gjort ända sedan dagen efter äggplocket. Tre gånger per dag tar jag och lägger mig ner efter införandet. På kvällen är det inga problem, då ska jag ju ändå sova, och jag sover i alla fall i liggande ställning. På morgonen har jag löst det som så att jag stiger upp ca en timme innan det egentligen är dags att stiga upp. Tar min vaggis och går och lägger mig igen. Mitt på dagen har jag en ursäkt att vila en stund. Och eftersom att jag oftast jobbar korta dagar så fungerar det alldeles utmärkt att unna sig en liten vilostund när jag kommer hem från jobbet.
Och sedan ligger jag där och hoppas på att kroppen tar upp precis allt som den behöver. Vill inte att något ska gå till spillo. Och än så länge verkar det ha fungerat bra. Så jag fortsätter som innan. Tre gånger per dag.

Ruvare

Så var man ruvare på ett guldägg. Dr S ringde idag och meddelade att 10 ägg blivit befruktande varav ett av två spermier, detta gick därför inte att använda. Så 9 ägg. Ett till mig. Tre till frysen och resten på fortsatt odling.
Klockan 13 infann vi oss på kliniken och 20 minuter senare gick vi därifrån med ett litet embryo i min mage. Fantastiskt!
Ingreppet gick fort och smärtfritt. Och nu är jag gravid. Eller jag skulle betrakta mig själv som gravid tills vi vet hur det har gått sa Dr S. Och då gör jag det. Gravid alltså.
Och nu är det åter väntan. Inte förrän den 16 december har vi testdag. Det är många dagar kvar tills dess. Det hinner nästan bli jul. Så kanske får vi världens bästa julklapp i år. En julklapp vi väntat så länge på. Vi håller tummarna för det.

Äggplock avklarat

19 ägg. Ett strålande resultat och jag är fantastiskt nöjd. Kliniken likaså.
Det hela gick väldigt bra, i alla fall i början. Men på slutet, när morfinet slutade verka fick jag ONT. Till råga på allt så hittade Dr S fler äggblåsor när vi alla trodde att det var färdigt. Äggblåsor som han inte sett från början. Tårar rann. Fruktansvärd smärta. Orkade inte gå tillbaka till rummet efter ingreppet utan de fick köra mig i rullstol. Och det handlade bara om ett fåtal meter. Mådde illa och var nära på att kräkas flera gånger. Usch. Men nu känns det bättre. Fortfarande ont, men uthärdligt. Soffläge är bra. Att gå, ingen bra idé.

Preliminär återinföring blir på fredag. Om de inte långtidsodlar. Då blir det på måndag.
Nu är det bara att hoppas på att äggen befruktas och delas. För mig blir det nu soffläge igen.

Slutsprayat

Nu har jag tagit min sista spraypuff. Konstig känsla. Tänk att det redan har gått ca 3 veckor sedan jag började. Nu närmar vi oss slutet och förhoppningsvis går vi in i en graviditet. Så slutsprayat alltså. Och slutsprutat. Eller slutsprutat var det redan igår kväll. I alla fall med Gonal-f. Ikväll blir det ett sista stick. Klockan 20:30 ska jag injicera ägglossningssprutan Ovitrelle. Sedan är det bara att vänta till på onsdag. Eller det är inte så bara att vänta. Jag hatar att vänta. Har dåligt tålamod och vill helst att allting ska ske NU. Men just nu är det bara väntan som gäller. Fast först den sista sprutan.

Det är synd om min man

Min mans huvudsakliga uppgifter under denna IVF-behandling har än så länge varit att ge sitt moraliska stöd. Han har hejjat på mig när jag tagit sprutorna, och han har varje dag sett till att jag tagit folsyratabletten. Han har dock sluppit alla biverkningar, även om delar av dem har gått ut över honom. Han behöver inte lägga sig med benen i vädret hos doktorn, för att med en nål, få sina äggblåsor utsugna från äggstockarna. Han behöver inte genomlida någon som helst fysisk smärta på denna IVF-resa. Allt han behöver göra är att ha utlösning 2-3 dagar innan äggplock. Samt en andra utlösning på dagen för äggplock då det äntligen är dags för honom att lämna sitt bidrag. Två orgasmer är allt som fysiskt krävs av honom.
Den där andra utlösningen, den som ska ske på äggplocksdagen, är nog inte så rolig i och för sig. Att i ett litet rum på ett sjukhus behöva göra det som måste göras är inget jag avundas honom. Tvärtom. Där tycker jag faktiskt synd om honom. Men min man är stark och jag vet att han klarar det. För sedan får han hålla mig i handen under äggplocket, och då ska jag orsaka honom lite fysisk smärta. Jag lovar. Rätt ska vara rätt.

Datum för äggplock

Strax efter kl 15 ringde de från kliniken. På onsdag den 25/11 kl 07:30 så ska äggen plockas. Oj så spännande. Nervöst. Nu är det på riktigt. Eller det har det ju alltid varit. Men nu känns det ännu mera. Hittills har jag ju "bara" sprayat och sprutat, men nu har vi fått en tid. Det är denna dag, onsdagen den 25:e som mina ägg ska blanda sig med min mans spermier och skapa underbara embryon.
Vackert!

Själva ingreppet skrämmer mig lite. Förmodligen för att det är något jag aldrig varit med om tidigare. Men det kommer säkert att gå bra. Som sköterskan från kliniken sa: -Vi får hjälpas åt att göra det så bra som möjligt.
Och så ska det bli. Så bra som möjligt.

Vul

Så var jag hemkommen efter ett besök på kliniken. Det vaginala ultraljudet gick alldeles utmärkt, även om det var en aning smärtsamt. Inte outhärdligt, men det kändes helt klart att det var något där inne och irriterade. Tur att det var över relativt fort. Jag är nämligen inte överförtjust i att ligga med benen i vädret hos doktorn. Men undersökningen resulterade i ca 15st fin fina äggblåsor. Väldigt bra tyckte Dr T. Så då är vi nöjda med det.
Och nu är det åter väntan.
De skulle ringa från kliniken efter lunch och meddela tid för äggplock, som blir någon gång nästa vecka. Det är många långa timmar tills klockan är efter lunch.
Spännande. Nervöst.
Ring telefonen, ring.

Fis på tvären

Inte som att ha en fis på tvären, utan som att ha minst tio fisar på tvären. Så känns det. Magen spänner och stundtals gör det ONT. Men jag står ut. Även om det just nu känns som att det skulle vara enormt skönt att släppa en rejäl brakare. Eller två. Men jag vet att det inte skulle hjälpa, för det är inte där "fisen" sitter. Det är mina äggstockar som, förhoppningsvis, producerar en mängd med fin fina äggblåsor som växer. Förhoppningsvis är också dessa fin fina äggblåsor fyllda med ägg. Tomma äggblåsor vill vi inte ha. Så om fisen som sitter på tvären innebär fin fina äggblåsor innehållande fin fina ägg, ja då får fisen sitta kvar där den sitter.
Jag tänker inte släppa ut den.

846

Mitt värde låg på 846 och jag glömde helt bort att fråga vad som var normalt. Men sköterskan sa att mitt värde var bra, så då borde ju 846 vara inom normalgränsen i alla fall. Och jag ska fortsätta som innan. Så det gör jag. Jag fortsätter med sprayandet och sprutandet som tidigare. Känns skönt. Skönt att allt, än så länge, gått helt enligt planerna. Nu är det bara att hoppas på att det fortsätter så, och att Dr T blir nöjd på fredag då han ska ta en titt på mina äggblåsor. Många fina vill vi ha. Och ett datum för äggplock hoppas vi också på att få på fredag.
Så många fina äggblåsor och ett datum för äggblock beställes.
Tack på förhand!

Blodprov

I morse hängde jag på låset till provtagningen för att få lämna mitt E2-prov som ska visa om jag är ordentligt nedreglerad. Att hänga på låset innebar här att köa sig in. Jag var inte ensam om att vara morgonpigg idag. Eller morgonpigg kände jag mig verkligen inte . Men på kliniken ville de att jag skulle lämna provet innan kl 9 så jag tänkte att det var lika bra att hänga på låset. Så det var det jag gjorde. När de väl öppnade gick det ganska snabbt och nu är jag några milliliter blod fattigare.

Så nu väntar jag. Jag väntar på att det ska bli eftermiddag och på att de ska höra av sig från kliniken. Jag kan inte låta bli att oroa mig för att jag inte ska vara ordentligt nedreglerad så det kommer att bli lååånga timmar innan de hör av sig. Jag tvivlar inte på att sprutorna gör sitt. Jag känner mig mer uppsvälld idag och det borde ju betyda bra. Eller jag hoppas att det betyder bra. Nu är det bara att vänta!

Sprutdag 5

Sprutdag 5 idag och jag känner mig en aning uppblåst. Inte så farligt, men vill helst inte ha något som sitter åt över magen. Lite molande värk till och från har jag också. Inte så farligt det heller. Eller inte farligt alls, det känns ytterst lite, men det känns.

Imorgon ska jag lämna blodprov för att se om jag är nedreglerad. Hoppas. Håll tummarna att allt har gått enligt planerna och att vi får fortsätta så. Vill inte ha några bakslag. Framgångar siktar vi på.

Sprutrapport

Och så var det dags. Ivrig inför att få göra det första sticket satt jag och väntade på att klockan skulle bli "spruttid". Men när jag väl satt där med nålen bara millimeter ifrån magen så brast det. Tårarna sprutade och jag fick plötsligt en hemsk panikkänsla. Där satt jag med ett krampaktigt tag om bukfettet och kände mig totalt paralyserad. Själva sticket i sig oroade mig inte, jag hade ju fått prova på sjukhuset och det gick utmärkt. Det som skrämde mig var verkligheten. Detta är på riktigt! Om detta inte fungerar vad gör vi då? Hur orkar vi?
Efter ett tag tyckte jag mig ha samlat tillräckligt med mod för att genomföra det första sticket. Med tårar i ögonen, vilket innebär suddig syn, gjorde jag det bara. Och det gick bra. Det gick alldeles utmärkt. Även om jag just i sprutögonblicket inbillade mig att det både gjorde ont och sved. Men det gick bra.
Utmärkt om man bortser från det övrig tramset jag höll på med.

Sprutpremiär

Idag är det sprutpremiär. Ikväll ska jag göra mitt första stick i magen och injicera GONAL-f®. Spännande!
Jag känner mig upprymd och förväntansfull. Längtar efter kvällen som komma skall. Ett steg längre i behandlingen. Ett steg närmare en graviditet. Ett steg närmare ett efterlängtat barn. För det är i detta tillstånd jag befinner mig just nu. Hoppet. Jag njuter så länge det varar för jag vet att jag snart kan vara nere och kräla på havets botten. Kippa efter andan. Inte se något ljus. Men just nu, idag, så tror jag. Jag tror på att detta ska fungera och att jag innan året är slut har ett litet litet liv som växer i min mage.
Magiskt!

Akne

På torsdag får jag äntligen börja med sprutorna. Eller sprutorna, det är en spruta per dag. Ska bli skönt att komma ett steg till i behandlingen och förhoppningsvis så försvinner biverkningarna från sprayen när jag börjar spruta. Börjar nämligen bli mer än less på att må pyton och se ut som om jag har fått vattkoppor. Jag har fått akne i hela ansiktet som kliar värre än tusen myggbett. Och i och med att det kliar så fruktansvärt, och jag inte kan låta bli att klia, så blir finnarna ännu rödare och det känns som att de förökar sig varje timme. Kan bara hoppas på att det vänder fortare än fortast. För just nu ser jag ut som en hormonstinn tonåring. Inte kul!

Sprayblödning

Så kom den äntligen igår, den efterlängtade sprayblödningen. Tänk att man kan bli så glad över att få ont i magen. För ont hade jag, riktiga kramper emellanåt. Men ont betyder ett steg närmare sprutstart, så ont är bra.Eller blödning är bra. Smärtan fick jag bara på köpet.
Tack för den!

Kroppen reagerar

Spraydag 9 idag och min kropp har börjat reagera allt mer. Igår var jag på ett fruktansvärt dåligt humör. Allt som gick fel blev till ett STORT irritationsmoment och svordomarna flög med ljusets hastighet ur min mun. Och jag är inte den som brukar svära. Jag känner inte igen mig själv. Det känns som om min kropp inte tillhör mig längre. Jag har fått någon annans kropp och den är alldeles för liten. Huden stramar, och helst av allt skulle jag vilja slita av mig min hudkostym och slänga den i soporna. Förhoppningsvis behöver jag bara stå ut i ungefär en vecka till. Sedan när jag får börja med sprutorna, Gonal-f, sa dem på kliniken att det skulle ge med sig. Så just nu står jag bara ut. En dag i taget.

Alla helgons dag

Det är vackert på kyrkogården den här helgen. Det är tänt på varenda grav. Ljus som vittnar om att vi tänker på dom som inte finns hos oss längre. På de flesta av årets andra dagar är det mörkt. Det är endast vid några fåtal gravar som det lyser. Sorgligt? Ja kanske det. Men alla orkar inte. För det ÄR jobbigt att gå till kyrkogården. Det är jobbigt att påminnas om, att där nere under jorden, ligger den vi saknar så att hjärtat blöder. På kyrkogården, vid våra älskades gravar kanske det är mörkt, men i våra hjärtan lyser vår kärlek och längtan för evigt. Men det är vackert att vi just denna dag tänker lite extra. Saknar lite mer. Älskar intensivare.
På vår sons grav brinner inatt några extra ljus.
Vi älskar.
Saknar.
Saknar.
Saknar.
Älskar.

Spraydag 4

Inne på spraydag 4 och biverkningarna har börjat visa sig. Huvudvärk, svettningar, värmekänsla i huden, ont i magen, trötthet samt irritation i näsan är vad jag dras med för tillfället. Fast inte konstant. Förutom tröttheten. Tröttheten är så slående att jag skulle kunna somna var som helst, när som helst.
Trött.
Tröttare.
Tröttast.
Som tur är så är jag ledig idag. Vilar upp mig så att jag orkar med arbetshelgen som jag har framför mig. Ska gå ett varv med dammsugaren, men annars blir det nog lugnt. Kanske en promenad. Brodera lite och läsa. Sova en stund på soffan.

Spraydag 1

I morse kl 07:00 tog jag mina första "puffar" av Suprecur. En puff i vardera näsborre. Puff. Puff. Färdigt. Kl 15:00 är det dags för nästa dos. Och sedan kl 23:00 igen. Smärtfritt och snabbt avklarat. Ändå är jag rädd för att göra fel. Jag vill ju inte på något som helst vis minska chanserna till att detta slutligen ska resultera i en bebis. Så jag är noggrann med att jag gör rätt. Eller jag var i alla fall i morse och jag ska fortsätta vara noggrann. Detta ska lyckas. Punkt.

Nu börjar det

Mötet med Dr T gick fantastiskt bra. Just nu har jag tusen tankar i huvudet och jag känner mig alldeles upprymd. Jag ska redan imorgon börja med nässprayen Suprecur. Tre gånger per dag, en puff i vardera näsborren. Låter helt smärtfritt om man bortser från biverkningarna man kan få. För att göra en biverkningslista kort så kan man säga att biverkningarna är som att hamna i klimakteriet. Så om jag drabbas av dessa biverkningar, vilket jag hoppas att jag slipper, så kommer jag med andra ord att bete mig som en kärring. Svettingar, huvudvärk och torra slemhinnor för att nämna några. Men vad är huvudvärk och svettningar mot en tom mammafamn?

Första dagen på äventyret

Nu är det nära. Kl 09:45 ska vi träffa Dr T som ska hjälpa oss på vägen mot en bebis. Jag har vankat av och an i lägenheten, försökt ta mig för någonting att göra, men utan resultat. Idag är första dagen på äventyret.
Nu åker vi!

Broderi

När vi började försöka att bli gravida, för drygt 3 ½ år sedan så började jag brodera på ett bebistäcke. I början broderade jag intensivt. Jag kände glädje över, att med händerna tillverka något åt vårt blivande barn. Men allt eftersom tiden gick och hoppet om ett barn gick allt mer förlorad så la jag handarbetet på hyllan, eller rättare sagt i skåpet. Då behövde jag inte se täcket och därmed påminnas om att min famn var tom.

Nu när vi äntligen har fått en tid till att starta IVF-behandlingen så har jag plockat fram mitt broderi igen. Det är med glädje jag syr mina korsstygn, korsstygn som allt eftersom blir mer och mer likt det färdiga resultatet på bilden. Men ibland sticker jag mig på nålen och verkligheten hinner ikapp mig. Min famn är fortfarande tom och jag kan inte vara säker på, att täcket jag med så mycket kärlek broderar, någonsin kommer att få omsluta mitt barns nyfödda kropp.

Mamma

Min mamma blev glad och förväntansfull när jag berättade att det snart drar igång. Hon hade en så positiv syn och jag kunde känna hennes längtan efter ett barnbarn. Jag försökte för några minuter se realistiskt på det som komma skall och sa att man ju aldrig vet hur det kommer att gå, vi kan kan bara hoppas. Min mamma talade då om för mig att det säkert kommer gå alldeles utmärkt och att jag ska tänka positivt. Och det försöker jag ju göra. Jag tänker positivt i stort sett hela tiden, men oron och rädslan ligger där och gnager. Jag vill så gärna att detta ska få ett lyckligt slut, att jag är rädd för hur jag ska reagera om det inte lyckas. Och nu är det inte bara våra, mina och min mans förväntningar och förhoppningar. Nu är det fler som hoppas och som kommer att bli besvikna om behandlingen inte går som vi vill.
Men mamma är positiv, och det smittar.

Rädsla

Ända sedan de ringde från IVF-kliniken har jag gått runt med en hel svärm med fjärilar i magen (säger man förresten svärm när det handlar om fjärilar?). Jag är överlycklig att vi äntligen ska få starta igång behandlingen som förhoppningsvis ska ge oss ett syskon till vår älskade och saknade son. Jag drömmer mig bort till gravidkrämpor och vidare till små små bebiskläder och ett litet knyte i min famn. Samtidigt är jag livrädd för att detta inte ska fungera. Hur mycket kommer jag orka med om det inte lyckas? Hur många försök kommer vi vara beredda på att betala för själva för att få det som vi längtar så oerhört efter? Hur kommer jag må fysiskt under behandlingen. Psykiskt?
Jag hoppas med varje liten molekyl i min kropp att det ska fungera på första försöket. Jag hoppas så innerligt att jag skrämmer mig själv. För jag är rädd att om jag hoppas för mycket så faller jag hårdare om behandlingen inte lyckas. Därför försöker jag föreställa mig ett graviditetstest med ett negativt resultat. Jag ser minuset framför mig, klart och tydligt. Men när jag blinkar och får syn på testet igen så har minuset blivit ett plus och hoppet tänds i mig igen.

Man ska tro på det bästa och nu gör vi det.
Det kommer nog att gå bra.
Det ska gå bra.

26 oktober

Nu rullar det igång. En trevlig sköterska från Ivf-kliniken ringde i veckan och frågade om den 26 oktober passade för oss. Det får passa. Vi har väntat så länge att när inte spelar någon roll. Så ja det passar. Det passar alldeles utmärkt. Vi kommer!